Tehya stormtrivs i stan. Här händer det en massa saker bara man sticker nosen utanför dörren, ibland får man hänga med husse på jobb o sen får man jogga och gå på fjällturer så man inte helt tappar kontakten med ”vilddjuret” i sig.

Tehya inne i centrum, vid Brosundet

Vi bor långt inne i stan, i en liten lägenhet mellan polishuset och kyrkan, lite förbi tjockaste stadskärnan och ut mot ön Hessa, där det lilla berget Sukkertoppen ligger. Det är ca 700 meter från vår ytterdörr och in i centrum, och fortsätter man några hundra meter till kommer man till stadsparken med 418 trappsteg upp till Fjellstua på toppen av Aksla. Dessa trappsteg går brant upp bergssidan och är ofta fyllda med turister som står och suckar över vyn över stan och ut mot Atlanterhavet, samt en hel massa Ålesundare i träningskläder som joggar upp till elljusslingorna som går uppe på berget.

Tehya på väg uppför trapperna mot Fjellstua med Sockertoppen i bakgrunden.

Precis ovanför gatan vi bor i ligger Storhaugen, en liten park som jag ibland tror Tehya planerar att ta över totalt. I alla fall om man dömer efter hur mycket hon kan komma på att markera på en tur Lyfter på benet gör hon inte, men på nåt sätt har hon kommit på att man ska sparka kisset utöver så man sprider doften lite mer. Det roliga är bara att hon i avsaknad av en mentor misslyckas totalt i detta, hon går en 3-4 meter efter att hon har kissat, SEN börjar hon sparka. Tokfian Jag har inte lagt mig i detta, kanske är det bara en liten period och jag vill inte uppmuntra så mycket. Går bara vidare och gör ingen grej av det, blir det jobbigt får vi väl ta tag i det.

Utsikt från Storhaugen

Tehya myser i parken och kollar på hundar och dagisbarn som går förbi

Hundar träffar man en hel massa av här i stan. Tehya som inte är van vid så många hundar eftersom hon är uppvuxen mitt inne i skogen är lite osäker på hur hon beter sig och man märker att hon lär sig nåt nytt varje dag. I början kunde hon skälla som fasiken bara hon såg en hund som betedde sig på ”fel” sätt i hennes ögon. Nu ska det sägas att hon inte alls gjorde så på alla hundar, men det märks ju väl när en malamute vill tala om hur en annan hund ska bete sig.

Det som märks allra bäst är skillnaden i hur Tehya reagerar när en annan hund börjar tokskälla på henne. Innan reagerade hon momentant och av full kraft, nu nosar hon i backen, kollar på matte/husse och går gärna en omväg runt den andra. Givetvis beror det fortfarande på den andra hunden, men hon har fått ett mycket starkare självförtroende och kan ignorera i stället för att försvara sig okritiskt som hon gjorde innan.

Speciellt stolt blev jag då vi var på väg runt ett hörn och det helt plötsligt kom en hund flygande mot oss, skällande, morrande och kastade sig mot gallret i bakgården där hon stod. Tehya hoppade till, började på ett litet morr men såg sen på mig och stack nosen i backen i stället medan vi gick lugnt förbi hunden med slakt koppel. Med lite tydliga signaler och lugn matte/husse blir detta en jättego hund efterhand! <3

Det vi nu märker hennes osäkerhet tydligast i är i närkontakt med en annan hund. I stort sett alltid går det fint att hälsa på andra, enda tills hundarna verkar ha nosat klart. Då ser man hur Tehya blir osäker, o sen börjar morra. Jag kan bryta morrandet och få Tehya att lugna ner sig, men då har den andra husse/matte blivit förskräckta och drar med sig sin hund. Så det vi behöver är att hitta nån som vi kan träna på detta med, och att jag på nåt sätt kan visa Tehya hur man ska hälsa utan att automatiskt börja morra, innan hon stelnar till och börjar morra. Tips mottages med tack

Nu är detta inte ett jättestort problem, och jag kräver inte att Tehya ska kunna hälsa på alla hundar. Men grejen är att det inte är så himla lätt att styra vem hon får hälsa på och inte, när hundar kommer springande i flexikoppel och husse säger ”Oj vilken gigantisk/fin/cool hund! Ska du hälsa, Sita?”. Då är antigen hunden framme vid Tehya redan eller så drar husse/matte fram hunden så den ska hälsa på henne innan jag hinner uppfatta vad dom tänker göra. Får träna upp min reaktionsförmåga och innse hur okritiska folk kan vara när det gäller hundar och hundspråk

Tehya på tur, skådar utöver Atlanterhavet

Tehya på Sockertoppen efter en fin löpatur upp.

Ålesund centrum. Vi bor mellan hamnen och den gröna kullen precis mitt i bilden.

En deformerad lillfjant sitter ”fint”. Det är dock inte mycket vackert över detta..

Sukkertoppen er et lite fjell som ligg utanfor Ålesund sentrum. 314 m.o.h. og en fin liten kveldstur/joggetur. Bildene er frå en kveld eg og Tehya tok en impulstur akkurat i tide til å nå solnedgangen frå toppen.

Vel oppe møtte vi to store fuglar som sat og laga rare lydar. Svusj, sa dei, og klukka litt. Kom fram til at det var enten tiur eller orrhane som samla seg til spel der oppe. Vi møtte også en mann med kamera som var høgt oppe pga det fine lyset og fuglane.

Tehya syns det var spennande å sjå på fuglane når dei hoppa bortover fjellsida.

Ålsund sentrum. Vi bur litt ovanfor det sterkaste lyset ved hamna.

Ellers kan eg melde at vi trivs godt i byen, og Tehya elskar alle ungane og hundane som er her. Miljøtrening får vi kvar gong vi stikk nasen utanfor døra, på godt og vondt Alle syns at Tehya er så fin, og stort sett kvar einaste (var enda!!) unge spør om å få klappe ho. Vi som har øvd på at ho ikkje skal helse så mykje på folk, for ho blir så gira. Det samme gjeld hundar, vi vil gjerne at ho ikkje skal bry seg om dei. Men det er ikkje så lett når små pelsdottar i flexikoppel kjem flygande og limer seg fast i rumpa på en malamute som skal bæsje Så eg må bli bedre på å sei nei til alle som vil helse, og kanskje sei at hunden brukar å drepe småhundar? Her om dagen var det en liten sak med genser (tröja) som fulgte etter oss opp til parken, så vi måtte snu og leite etter eigaren. I går vart Tehya bokstavlig tala surra inn i flexikoppelet til en liten kvit hund som sprang rundt beina på ho fleire gongar, akkurat når ho skulle til å skite. Då vart ho litt sint og knurra, forståelig nok.

Tehya oppe i parken over huset vårt.

På tur i påska, mot Nordre Sætretind i totalt blindføre:)

Kos i senga en tidlig morgon

Slogen! Bildet er tatt på ein strålande fin tur til Brekketind med Johan og Frank. Skal legge ut fleire bilder frå turen i eit eige album.

Utsikt over Ålesund frå parken over huset vårt. Fjell i Sykkylven i bakgrunnen.

Var ute och gick runt Växjösjön med lillhunden igår kväll, och då slog det mig än en gång vilken underbar hund vi har fått. Hon håller på att bli stor, lilla tjejen, och det märks att hon blir tryggare i sig själv på fler än ett sätt. 22 månader gammal och på väg till att bli en Superhund

I perioder har hon varit osäker på hur hon ska bete sig mot andra hundar, minsta lilla signal så svarade hon med full kraft (det ser i alla fall så ut for dom vi träffar ) och kan man inte läsa av hundar lite så kunde hon nog se ut som värsta rabiaten. Husse och matte har försöktvara lugna och tydliga i våra signaler, och det har ju blivit bättre. Men den stora förändringen har nog Lillhunden stått för själv.

Vi har egentligen aldrig sett nåt av det monstret som unga malamuter tydligen ska vara. Det var det nämligen många som villigt berättade om innan vi köpte Tehya, och även i efterhand har många försökt övertyga oss om att det kommer visa sig, och att det är bäst att gå ut stenhårt i uppfostran redan från början. Dom flesta var i och för sig inte malamuteägare, men en del kände minsann nån med ett riktigt maktsjukt djur som man egentligen var tvungen att dänga loss på lite då och då, så dom inte skulle ta över kontrollen både hemma och ute bland andra. Tragiskt, kan ju jag tycka. Vi  har i alla fall haft tur, kan det verka som, för goare hund ska man leta länge efter Hon älskar folk, till den grad att hon kan ha svårt för att låta bli att hälsa, men när vi bara är lugna o tydliga o lite konsekventa så går det galant det med.
Barn har hon alltid tyckt om, och man har ju sina tankar i bakhuvudet när en stor valp/unghund ska få hälsa på ett litet människobarn, men hon har verkligen imponerat från första stund! Lite ivrig var hon i början, men försiktig och mycket lugnare med dom än med vuxna. Hon låter till och med femåringar hoppa och landa på sin mage/höft utan att göra nån ting åt det. (Hade jag vart hunden hade det varit lätt att jag högg till av bara förvåning och smärta. Nu låter jag förresten inte barn hoppa på min hund, om nån skulle tro det..)

När vi är hemma själva är hon lugnet personifierat, man märker knappt att hon är där. Förutom när hon har tråkigt ibland, då uppvisar hon en fantastisk förmåga till å stirra en i sänk, gärna en kvart- 20 min om man inte har möjligheten att sysselsätta henne.

Annars är hon lydig, gosig, livsglad och alltid med på bus, snarlärd och världens bästaste hund och förstahund. Bättre turkompis vettefasen om man hittar, både när vi är ute o drar o när vi njuter livet i Sunnmørsalperna. Och det finns ingen bättre än min lilla polarkrull när hon frågar fint om hon kan få komma upp i sängen/soffan, skuttar upp och bumsar ner bredvid en för hon suckar tungt o gosar ner sig ordentligt.(Min sambo är också ganska go, men han frågar inte lika fint när han vill upp i soffan)

Visst är vi inte så bra på inkallning (när vi inte är själva då, såklart ), men malamuter är ju som känt absolut omöjliga att träna till sånt vi gör upp för det med några tricks istället.

Efter tre veckor i Thailand kommer vi nu hem till en extatisk liten unghund som har bott 1,5 vecka med andra malamuteägare och 1,5 veckor hos ”farföräldrarna”. Det har inte gått nån nöd på henne, men hon har tydligen saknat oss en del, och mötet i Malmö bekräftade det Många kramar blev det, många blöta pussar och en hund som inte visste vart hon skulle göra av sig, så glad var hon. Och vi med

Igår kväll gjorde hon mig jättestolt. Den första hunden vi mötte var mest imponerande, men sen fortsatte raden av hundar och mitt leende blev bara större efterhand som vi gick. Perfekt bemötande av både hundar, cyklister, gående och joggare! Jag ser ju när vi träffer hundar och sager till Tehya att gå förbi dom om jag tycker att hon blir lite för fokuserad. Först noterade jag en liten hund som kom mot oss i mörkret med två människor. Sen kommer vi lite närmare och den andra hunden hänger i kopplet och vill verkligen fram till oss medan den skäller, morrar och tar salto om en annan. Tehya tar ett steg mot hunden, sen ser jag att hon börjar tänka, tar ett steg tillbaka och kikar upp på mig utan att ha sagt ett ljud eller stramat kopplet. Vilken stjärna, tänker jag medan vi går vidare och hör hunden skälla bak oss

Idag går färden mot Norge för min del. Bruno och Tehya stannar kvar ett tag till och gör färdigt sista jobbet. Kommer sakna dom

Denna veckan har Tehya dratt totalt ca 20,1 km, varav ca 2,5 tillsammans med Shiro. Vi ska nog försöka träna max 3 gånger i veckan framöver, o helst ta en lite längre tur o en eller två kortare.

Tempot har gått ner betydligt de senaste veckorna, o idag gick det 35 minuter på 5,5 km. Men det går i jämnt malamutetrav utan pauser, så det är väl bara att vänja sig o va nöjd med att hon har ett mer strategiskt och uthållande löpsätt

Sakta men säkert kommer det mer och mer snö här i Alvesta. Tehya är överlycklig, Bruno är väl inte överförtjust eftersom han ska börja byta tak på måndag, och jag försöker inte bli alltför glad i fall den försvinner lika fort som den kom..

Andra dagen med snö tog vi en tur med skidorna (repade upp dom rejält, hade vi väntat i en dag till så skulle det inte blivit en enda repa ), Tehya var riktigt peppad när vi körde igenom skogen, annars var hon inte direkt eld och lågor och ville helst inte dra så mycket. Jag märker stor skillnad på vilken runda vi tar, det är inte alls lika roligt att dra här runt huset som det är att åka nånstans, även om vi har varit där flera gånger innan.

I kväll har jag och lillhunden haft världens busstund i snön, pulsade runt och jagade varandra, hade dragkamp och jag kastade snöbollar. Hon älskar verkligen snö:)