Alaskan Malamute är en stor och kraftfull slädhund med rötter som brukshund bland inuitstammen mahlemiuterna i Alaska. Den har fått smeknamnet «snötoget från nord» på grund av dens styrka och uthållenhet som gjorde att den användes som draghund nästan oavsett väder och vind.

Malamutens temperamang blev formad av miljö och arbete. Dens överlevnadsinstinkter är mycket stärka. Man kan inte förvänta att hunden ska lära att inte stjäla mat, då instinkten säger den att hundar som stjäl mat på trots av att de får juling för det, är de som överlever och förer slekten vidare. Hundar som vägrade att gå ut på tynn is oavsett hur mycket juling de fick, var också de som överlevde. Därför är självständighet och egoism ytterligare två av malamutens överlevnadsegenskaper.

Eskimons kultur formade också hundens temperamang. Eskimoerna var och är nomader och malamuter har därför inga revirinstinkter med undantag för egen mat och plats. Hem för malamuten är var som helst där den ställs för natten. Han delar eskimoernas livsstil och ingen nekas mat, husrum eller hans frus nattsällskap. Därför blir hundarna aldrig använda som vakthundar.

Malamuten är känd för att kunna vara dominant mot andra hundar, framför allt av samma kön (vilket inte ska förväxlas med aggressivitet). Flockinstinkten är mycket stark hos hunden, liksom känslan för hierarkisk rangordning. De har välutvecklat sinne för jakt, och kan vara en fara för tamboskap.

Även om det är en vänlig och tillgiven hundras med ett öppet sinne, kan den vara dominant, självständig och envis. Man brukar därför inte rekommendera alaskan malamute som förstagångshund. Den reagerar bäst på positiv hundträning, vilket underlättas av att de gärna blir mutade med mat. Alaskan malamute är en sällsynt tyst ras, de skäller sällan, men har ett förvånansvärt stor repertoar av olika ljud som gnällningar, grymtningar, yl och woo-woo-woos.

Fritt efter wikipedia och Nancy Russels överlevnadskaraktär