Var ute och gick runt Växjösjön med lillhunden igår kväll, och då slog det mig än en gång vilken underbar hund vi har fått. Hon håller på att bli stor, lilla tjejen, och det märks att hon blir tryggare i sig själv på fler än ett sätt. 22 månader gammal och på väg till att bli en Superhund

I perioder har hon varit osäker på hur hon ska bete sig mot andra hundar, minsta lilla signal så svarade hon med full kraft (det ser i alla fall så ut for dom vi träffar ) och kan man inte läsa av hundar lite så kunde hon nog se ut som värsta rabiaten. Husse och matte har försöktvara lugna och tydliga i våra signaler, och det har ju blivit bättre. Men den stora förändringen har nog Lillhunden stått för själv.

Vi har egentligen aldrig sett nåt av det monstret som unga malamuter tydligen ska vara. Det var det nämligen många som villigt berättade om innan vi köpte Tehya, och även i efterhand har många försökt övertyga oss om att det kommer visa sig, och att det är bäst att gå ut stenhårt i uppfostran redan från början. Dom flesta var i och för sig inte malamuteägare, men en del kände minsann nån med ett riktigt maktsjukt djur som man egentligen var tvungen att dänga loss på lite då och då, så dom inte skulle ta över kontrollen både hemma och ute bland andra. Tragiskt, kan ju jag tycka. Vi  har i alla fall haft tur, kan det verka som, för goare hund ska man leta länge efter Hon älskar folk, till den grad att hon kan ha svårt för att låta bli att hälsa, men när vi bara är lugna o tydliga o lite konsekventa så går det galant det med.
Barn har hon alltid tyckt om, och man har ju sina tankar i bakhuvudet när en stor valp/unghund ska få hälsa på ett litet människobarn, men hon har verkligen imponerat från första stund! Lite ivrig var hon i början, men försiktig och mycket lugnare med dom än med vuxna. Hon låter till och med femåringar hoppa och landa på sin mage/höft utan att göra nån ting åt det. (Hade jag vart hunden hade det varit lätt att jag högg till av bara förvåning och smärta. Nu låter jag förresten inte barn hoppa på min hund, om nån skulle tro det..)

När vi är hemma själva är hon lugnet personifierat, man märker knappt att hon är där. Förutom när hon har tråkigt ibland, då uppvisar hon en fantastisk förmåga till å stirra en i sänk, gärna en kvart- 20 min om man inte har möjligheten att sysselsätta henne.

Annars är hon lydig, gosig, livsglad och alltid med på bus, snarlärd och världens bästaste hund och förstahund. Bättre turkompis vettefasen om man hittar, både när vi är ute o drar o när vi njuter livet i Sunnmørsalperna. Och det finns ingen bättre än min lilla polarkrull när hon frågar fint om hon kan få komma upp i sängen/soffan, skuttar upp och bumsar ner bredvid en för hon suckar tungt o gosar ner sig ordentligt.(Min sambo är också ganska go, men han frågar inte lika fint när han vill upp i soffan)

Visst är vi inte så bra på inkallning (när vi inte är själva då, såklart ), men malamuter är ju som känt absolut omöjliga att träna till sånt vi gör upp för det med några tricks istället.

Efter tre veckor i Thailand kommer vi nu hem till en extatisk liten unghund som har bott 1,5 vecka med andra malamuteägare och 1,5 veckor hos ”farföräldrarna”. Det har inte gått nån nöd på henne, men hon har tydligen saknat oss en del, och mötet i Malmö bekräftade det Många kramar blev det, många blöta pussar och en hund som inte visste vart hon skulle göra av sig, så glad var hon. Och vi med

Igår kväll gjorde hon mig jättestolt. Den första hunden vi mötte var mest imponerande, men sen fortsatte raden av hundar och mitt leende blev bara större efterhand som vi gick. Perfekt bemötande av både hundar, cyklister, gående och joggare! Jag ser ju när vi träffer hundar och sager till Tehya att gå förbi dom om jag tycker att hon blir lite för fokuserad. Först noterade jag en liten hund som kom mot oss i mörkret med två människor. Sen kommer vi lite närmare och den andra hunden hänger i kopplet och vill verkligen fram till oss medan den skäller, morrar och tar salto om en annan. Tehya tar ett steg mot hunden, sen ser jag att hon börjar tänka, tar ett steg tillbaka och kikar upp på mig utan att ha sagt ett ljud eller stramat kopplet. Vilken stjärna, tänker jag medan vi går vidare och hör hunden skälla bak oss

Idag går färden mot Norge för min del. Bruno och Tehya stannar kvar ett tag till och gör färdigt sista jobbet. Kommer sakna dom